För ett antal år sedan fick jag och ett par hundra av mina dåvarande kolleger information om att företagets verksamhet skulle upphöra. Av flera olika anledningar hade marknaden svängt snabbt och det fanns inte längre underlag för att driva bolaget vidare med samma inriktning. Beskedet kom förstås som en kalldusch de allra flesta. Det var inte många av oss som hade kunnat förutspå den här utgången. Vi hade under flera års tid varit väldigt framgångsrika och det fanns liksom inte på kartan att det hela skulle ta slut så abrupt. Men det svänger fort i hockey och uppenbarligen även i affärsvärlden ibland.
När beskedet kom var jag mitt uppe i att projektleda företagets för tillfället största och viktigaste projekt. Jag befann mig i absoluta centrum där allting snurrade i ett hiskeligt högt tempo. Det var mycket resor, långa arbetsdagar och dagliga adrenalinkickar. Alla på företaget visste vem jag var. Jag var behövd, efterfrågad, hade mycket makt och inflytande och var absolut en oumbärlig nyckelperson. Min karriär på bolaget hade dessutom varit spikrak. Jag fick ta ansvar som var långt utanför min bekvämlighetszon, men med mer erfarna kolleger tryggt i ryggen levererade jag det en projektet efter det andra som om jag aldrig hade gjort annat. Självförtroendet var på topp och alltihop tillsammans gav mig känslan av att vara queen of fucking universe. Top notch!
Men allt detta försvann. Plötsligt, hastigt och oväntat – lite som över en natt. Vi blev erbjudna omplaceringsmöjlighet på ett större internationellt bolag i regionen och den tjänsten som jag själv blev erbjuden lät faktiskt ganska spännande. Jag skulle fortsatt jobba med projektledning och skulle bli en del av ett projektkontor i en central del av organisationen tillsammans med ett gäng andra erfarna projektledare. Det kändes spännande och utmanande så jag valde att tacka ja. Vid gott mod och med stor optimism inför framtiden klev jag in på det nya bolaget och högg tag i min nya tjänst med buller och bång. Det tog dock inte så lång tid innan jag insåg att stjärnstatusen var som bortblåst. På det nya företaget bland flera tusentals anställda visste plötsligt ingen vem jag var och framför allt var det ingen som direkt var imponerad av vad jag hade gjort tidigare. Glansdagarna tycktes vara förbi.
Insikten fick luften fullständigt att gå ur ballongen. Jag kan säga att det var ingen dålig duns när jag drämde i marken från min höga höjd. Det gjorde ont. Riktigt ont. Det tog lång tid att slicka såren, borsta av dammet och resa sig igen. Mitt självförtroende var illa tilltygat och händelsen påverkade mig inte bara rent yrkesmässigt utan i allra högsta grad även i min vardag. Min relationer började trassla och det kändes som att hela livet vänts upp och ner. Ingenting var sig likt och queen of fucking universe var inte längre drottning ens över sitt eget liv. Det var verkligen inte top notch längre.
Väl på fötter reflekterade jag över vad som egentligen hade hänt och jag försökte förstå hur det kunde få så stora effekter på hela mitt liv. Det kändes liksom inte rimligt. Herregud, det var ju bara ett jobb? Jag började läsa självhjälpsböcker a la Mia Törnblom och sakta men säkert började jag förstå skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. (Det är väl ingen som vid det här laget har undgått den skillnaden för de flesta idag har nog läst åtminstone en av hennes böcker. Ni vet, självkänsla hänger samman med vad du är och självförtroende med vad du gör.) Jag såg ett tydligt möster att så länge jag levererade toppresultat var jag värdefull enligt mig själv, men om något gick snett var jag misslyckad. Jag var med andra ord mina prestationer och i det här specifika fallet, som jag berättade om ovan, så var jag mitt jobb. Resultatet blev då helt enkelt att när jag förlorade min stjärnstatus på jobbet så förlorade jag även mig själv. Jag förstod snart att alltihop bottnade i att jag hade ett enormt självförtroende, men att det var tämligen tomt på självkänslekontot och att det var hög tid att ändra på det.
Det finns många sätt att bygga upp sin självkänsla och det hade jag inte tänkt gå in på här. Men något som blev viktigt för mig, efter att poletten trillat ner kring den här händelsen, är att alltid försöka skilja på vad jag är och vad jag gör. Både i dialogen med mig själv och i kommunikationen med andra. Det är rent ut sagt skitsvårt och jag kämpar med det dagligen, men det är så avgörande för så oerhört mycket. För att misslyckas med något är ett misslyckande, men det betyder inte att jag är misslyckad. Om jag klantar till det på något sätt och någon blir sårad så har jag gjort något dumt och kan be om ursäkt för det, men jag är inte dum. Det är en väsentlig skillnad och något jag hoppas allt fler kommer till insikt kring. Det är viktigt, inte minst i kommunikationen med våra barn där vi lägger grunden till deras framtid. Genom att fylla på självkänslekontot ger vi dem en trygg plattform att stå på och hjälper dem att vara bättre rustade inför livets motgångar. Men självkänska är en färskvara så genom att vi ändrar litegrann i vår kommunikation hjälps vi åt att stärka varandra. Så kom ihåg: Jag är värdefull som den människa jag är oberoende av mina prestationer och så är även du!
