fbpx

Vikten av den bibehållna hierarkin

Publicerat utav

Jag minns fortfarande hur jag stelnade till när jag hörde orden – hur viktigt det är att bibehålla hierarkin. Jag minns hur det gick kalla kårar i min kropp och jag tror faktiskt att jag får gåshud ännu idag när jag tänker på det. Och då pratar vi inte om den gåshud som framkallas när Sarah Dawn Finer sjunger med sin vackraste stämma. Nej, vi pratar snarare om den typen av gåshud som kommer av ljudet av gaffel mot porslin eller krita mot tavla. Jag tror du vet precis vilken känsla jag menar. Den är inte trevlig. Alls.

Det var HR-avdelningen på ett modernt högteknologiskt bolag som hade den bestämda uppfattningen att det var viktigt att bibehålla hierarkin i organisationen. En inställning som genomsyrade bolaget och som delar av ledningen anammade fullt ut i sin iver att vara duktiga chefer. Ett sätt att säkerställa att hierarkin bibehölls i organisationen var att varje chef skulle eftersträva en tydlig distans mellan chefer och underställda (en term som jag för övrigt trodde man slutade använda på 70-talet). Jag hade själv inte någon chefsposition på det företaget så jag fick aldrig ta del i detalj av insider-tipsen från denna HR-avdelning, men jag tror på ett ungefär att det gick ut på att man inte skulle värna om sin integritet och inte vara för öppen och personlig med sin personal. Företagsangelägenheter skulle endast diskuteras med jämnbördiga eller överställda i organisationen och det var inte att rekommendera att använda annat än andra individer i chefsledet som bollplank i chefsarbetet. Jag blev aldrig riktigt klok på syftet med det där, men jag antar att avsikten var att upprätthålla strukturer och därmed maximera bolagets framgång. Jag tror jag ska fråga om jag möter någon av personerna från den HR-avdelningen igen.

Tyvärr är inte det här företaget unikt på något sätt. Jag har vid flera tillfällen mött chefer som är övertygade om att de måste hålla distansen till sin personal och jag tror att det finns två kategorier av chefer som faller i den här fällan. Dels har vi de mer erfarna och kanske något äldre cheferna som håller fast i mönster där hierarkin är viktig och ett ändamål i sig. De håller distansen för att det är så de har lärt sig helt enkelt. Sedan har vi de nytillträdda cheferna som håller distans på grund av osäkerhet. Det är exempelvis inte helt ovanligt att nyblivna chefer helt eller delvis slutar att fika eller luncha med sina kolleger efter de tillträtt sina nya tjänster. Att umgås privat är för många inte längre ens att tänka på. Många gånger tror jag att detta beror på en förutfattad mening om att chefen ska hålla på sin integritet för att inte förlora respekt. I situationer där chefen befinner sig i gränslandet mellan privat och arbete riskerar chefen att blotta sig själv aningen för mycket och oron för den förlorade respekten blir för stor varför valet faller på den enklare utvägen – nämligen att helt utebli. En annan anledning till att nytillträdda chefer väljer att hålla distansen bottnar även den i osäkerhet. I sin iver att göra “rätt” och vara en “bra” chef apar många nya chefer efter försöker vara som en chef “ska vara”. Därmed befästs gamla mönster och tankesätt ännu en gång.

Att eftersträva bibehållna hierarkier (jag tycker till och med att ordet hierarki är lite lurigt att stava till) finns inte på min karta. Det har nog framgått med all önskvärd tydlighet vid det här laget, men missförstå mig inte – hierarkier är inte enbart av ondo. Det finns situationer där varje organisation behöver en tydlig chef och ett peka-med-hela-handen-ledarskap. Absolut är det så. Det jag ställer mig skeptisk till är att underförstått i uttrycket ligger en gammalmodig föreställning om att chefer alltid förväntas veta bäst och mest och ingår därför i en speciell grupp där sådant diskuteras som bara chefer förstår. Naturligtvis finns det företagsangelägenheter som av enbart kan diskuteras i stängda rum med ett begränsat urval av personer. Ibland av rent juridiska skäl, ibland av konkurrensskäl och ibland av respekt för en medarbetares personliga integritet. Men i övrigt förespråkar jag öppenhet. Våga visa både styrkor och svagheter. Chefen vet inte alltid bäst och även chefen kan göra fel och erkänna det. Fråga, be om råd och ta hjälp. Visa omtanke och våga ha en dålig dag eller en tuff period i livet, för det har alla och således även chefer.  Våga ge ärliga svar och känn inte att du alltid behöver vara politiskt korrekt. Din öppenhet bygger förtroende och förtroende bygger relationer som är guld värda i ditt ledarskap. Om du lär känna dina medarbetare under huven och låter dem lära känna dig kommer ni att vara oslagbara, inte minst i pressade situationer. Och känslan av att ha medarbetare som ställer upp för dig som chef för att de vill och inte för att de måste är obetalbar. Jag lovar att det kommer göra att du studsar upp ur sängen på morgonen och längtar till jobbet. Nåja, nästan i alla fall.

Vågar du prova? Om inte, hur skulle det vara om du vågade?

 

 

Kategori: ,