Hon ställde ner kaffekoppen på bordet framför sig och blicken försvann ut genom fönstret för en stund. Det var uppenbart att det var något som tyngde henne. Jag iakttog henne ett par sekunder innan hon svalde gråten i halsen och vände sig mot mig och sa:
”Och så är det ju det här med grit. Det pratas ju mycket om det. Att man inte ska ge upp för lätt och att för att bli framgångsrik måste man orka hänga i och inte ge sig i första taget. Vi pratar mycket om det i skolan där jag är engagerad. Om barnen. Hur viktigt det är att de har grit. Och så tänker jag att om jag inte fortsätter på mitt uppdrag så kanske jag.. ja..då kanske jag inte har det där..grit.. Då kanske jag ger upp för lätt?”
Vi hade pratat en lång stund om hennes nuvarande uppdrag. Om hur hon dagligen senaste året känt sig frustrerad och orättvist bemött. Om hur hon upplever att hon blir behandlad som en slasktratt. Om hur hon dagligen kämpar i motvind för att göra uppdragsgivaren nöjd men ändå oftast går hem med känslan av att inte räcka till och att inte nå hela vägen fram. Hon berättar om hur hon visualiserar för sig själv, när hon är ute på promenad med hunden, att hon ber dem alla att f-ck off en gång för alla för hon har fått nog. Men ändå är hon tveksam till om hon verkligen ska ta steget att avsluta sitt uppdrag. Att göra något annat.
För mig var det kristallklart. Det var ännu en fullfjädrad prestationsprinsessa som satt mitt emot mig och med en dåres envishet försökte hitta argument för att inte ge upp. För prestationsprinsessor ger inte upp. De slår dubbelknut och trippelknut på sig själva och fortsätter att nöta på i samma hjulspår tills det inte går längre. Och när det inte går längre så kämpar de lite till. Jag tittade uppfordrande på henne samtidigt som jag levererade en portion med tough love.
”Men du, det där är ju inte grit. Det där är ju bara riktigt dumt.”
Hon sprack upp i ett stort leende som om jag hade befriat henne.
”Tack. Tack för att du säger det för jag har undrat om det verkligen är såhär det ska vara. Men det är ju faktiskt inte rimligt.”
Vad är grit?
Enligt psykologen och forskaren Angela Duckworth är en persons förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, trots tillfälliga motgångar. Det handlar om motivation som inte enbart går ut på att drivas av det vi tycker är kul. Grit får oss istället att kämpa i motgångar och fortsätta mot våra mål, trots att det inte alltid är kul. Med andra ord skulle man kunna kalla det för ihärdighet, karaktärsstyrka eller varför inte jävlar anamma.
Grit och prestationsprinsessor
Vi prestationsprinsessor (ja, jag skriver ”vi” för även om jag kommit långt med mitt självledarskap så måste jag alltid leva med att tygla min prestationsprinsessa så hon inte tar över) är många gånger så upptagna med att tillgodose andras behov att vi ofta glömmer bort oss själva. Även om vi instinktivt vet att vi borde välja en annan väg så är vi experter på att hitta ursäkter och anledningar till varför intuitionen och magkänslan har fel. Vi har ofta tankar som ”om bara x händer så…” eller ”ska bara y då…”. Det finns inte på vår världskarta att ge upp. Vi är definitionen av grit gånger hundra och av just denna anledningen så är vi en grym tillgång för vilken arbetsgivare som helst. Åtminstone så länge vi har ges möjlighet att hålla oss på rätt sida om gränsen för vad som är rimligt för oss att mäkta med och utrymme för återhämtning och glädje som motvikt till alla prestationskrav. En vänlig, tillåtande och respektfull företagskultur är viktigt för de allra flesta människor men för oss prestationsprinsessor kan en sund arbetsmiljö många gånger spela en avgörande roll för vår överlevnad. Ja, rent yrkesmässigt då alltså.
Hur är det för dig? Har du balans mellan att vara ihärdig och kämpa på mot målet och ändå veta när det kanske är dags att släppa taget om en situation eller en relation? Eller är du en prestationsprinsessa som behöver hjälp med att kalibrera din inre kompass? Jag hjälper dig gärna.
