Efter en längre period på latsidan har jag äntligen kommit igång med träningen igen. En månad innan årsskiftet dessutom eftersom detta såklart kommer att bli en bestående vana och inte alls är något fånigt nyårslöfte som rinner ut i sanden innan januari är till ända. Jag tror ni anar ironin i vad jag just skrev. Det är hög risk att även den här gången blir en klassisk all in-satsning som startar intensivt och engagerat för att sedan så sakteliga ta slut. Gärna med en förkylning eller en period av ”för mycket att göra”. Julhelgen är ju till exempel ett alldeles utmärkt tillfälle att hitta ursäkter för att göra annat än att träna. Och så är ändan tillbaka i soffan istället för på gymmet. Ni förstår vad jag menar.
Som professionell coach borde jag ha verktygen för att se till att inte hamna i den där fällan igen. Och visst är det så, men även den mest triviala förändring kan verkar omöjlig att genomföra även om verktygslådan är fylld till bredden. ”Du måste ha en tydlig målbild” säger många förståsigpåare då och tipsar om olika sätt att stärka målbilden. Ett vanligt tips är att sätta upp bilder på en vältränad person på kylskåpet eller lite varstans som en slags påminnelse om vart en är på väg. Ett annat vanligt tips är att unna sig själv något extra när målet är uppnått. Det kan vara en resa eller en ny snygg träningströja eller kanske en chokladbit. Dessa tips fungerar för väldigt många, men inte för alla och inte för mig. Det beror på att väldigt många människor är hotiverade snarare än motiverade. Det betyder att de hittar sin drivkraft genom att vilja från någonting snarare än att vilja till någonting.
När det gäller träning är jag helt klart en hotiverad person. Jag sätter fart när jag inser att jag inte kan knäppa jeansen längre eller när jag inser att min hälsa är i sämre skick än ett godtyckligt äldreboende. Tankarna spinner loss kring vad som kommer att hända om jag inte sätter fart. Vilka konsekvenser kommer att att få för mitt liv? Och är jag beredd att hamna där? Det är klart att jag också sneglar lite avundsjukt då och då på tjejer som är snygga, uthålliga och starka, men det är inte det som får mig till gymmet.
Fundera gärna lite på hur du själv fungerar. Är du hotiverad eller motiverad? Varierar det beroende på situation? Och i vilka situationer är du det ena eller det andra? Hur kan du dra nytta av den insikten för att bli ett ännu bättre du?
