Det var inte förrän ganska nyligen som jag lärde mig att skilja på begreppen skam och skuld. I hela mitt liv har jag gått runt och trott att det var samma sak. Insikten om skillnaderna kom till mig när jag tittade på Brené Browns fantastiska TED talk om Styrkan i sårbarhet. Brenés ord gick rakt in i hjärtat på mig och det var först då jag förstod skillnaden och insåg hur det påverkade mig och mitt liv. Brené Brown är för övrigt en kvinna som jag inspireras oerhört mycket av. Jag har sett hennes föreläsningar på youtube flera gånger, följer henne på twitter och har läst hennes böcker. Brenés förhållningssätt till livet, att det ska levas helhjärtat, är något som jag verkligen har tagit till mig och dagligen påminner mig själv om. Hennes forskning och sätt att utrycka sig har verkligen gjort stor skillnad för mig och för många andra människor runt om i världen.
Men vad är då skillnaden? Enkel beskrivet handlar skam om vem vi är och skuld om vad vi gör. Att känna skuld hänger alltså ihop med något vi gjort eller borde ha gjort och får oss att vilja reparera skadan eller be om ursäkt. Skam däremot är en upplevelse av att vara fel, ovärdig och otillräcklig. Det luriga med skam och skuld är att vi människor i alla tider har gjort vad vi har kunnat för att dölja dess känslor och därför kan de vara svåra att känna igen. Särskilt skam har en förmåga att kamouflera sig och många gånger är vi inte ens själva medvetna om att det är skammen som sätter krokben för oss.
”And, powerful relationship between perfectionism and shame. When perfectionism is driving, shame is riding shotgun. – Brené Brown”
För mig har skammen haft ansiktet av en perfektionist. I hela mitt liv har jag drivit mig själv mot nya och högre mål och efterhand som jag uppnått dem har jag flyttat ribban allt högre och högre utan att någonsin bli nöjd. Jag har hela tiden haft fokus på nästa mål och för ett antal år sen kunde jag konstatera att långa perioder av mitt liv är som bortblåsta från mitt minne. Stora och viktiga händelser som jag fått återberättade i detalj går inte att återkalla trots att jag verkligen ansträngt mig för att minnas. Det finns perioder av mitt liv som jag inte kan återge i kronologisk ordning ens i stora drag. Exempelvis har jag i efterhand läst känslofyllda kärleksbrev (jo, jag är så gammal att jag faktiskt fått kärleksbrev skickade till mig via posten) skrivna av en förkrossad och dumpad fd pojkvän utan att minnas att vi bröt upp under väldigt stormiga omständigheter. Det var förstås en skrämmande insikt för mig och jag kontaktade en läkare för att ta reda på om det fanns en fysiologisk förklaring till mina förlorade minnen, vilket det inte gjorde. Det är inget fel på mitt minne, men däremot har jag varit så hårt driven av skam och att vara perfekt att jag inte tagit mig tid att reflektera och ta in vad som är. Det var då jag bestämde mig för att göra mig av med skammen och perfektionisten och lära mig att älska mig själv för den jag är och leva livet här och nu – inte imorgon!
Ett effektivt sätt att göra sig av med skam och skuld är att våga prata om dem för när vi lyfter fram dem i ljuset så spricker de nämligen precis som trollen. De behöver tre saker för att trivas – fördömande, tystnad och hemlighetsmakeri. Att våga berätta vad vi skäms för kräver förstås en stor portion mod och även om jag idag kommit en bra bit på min egen resa så händer det fortfarande titt som tätt att jag tvekar. Då brukar jag vända tillbaka till Brené och hennes ord om att leva helhjärtat och med hennes röst i mitt huvud så vågar jag lite, lite till.
Har du koll på vad som får dig att känna skam och skuld? Och hur påverkar det ditt liv? Ta några minuter och fundera.
