Igår var det föreläsning med Kjell på Malmö Konserthus. Drygt 800 besökare lärde sig om valda sanningar, kravallapor, NÖHRA-modellen och en massa annat. Som alltid bjuder Kjell in till reflektion och jag blev påmind om en av mina egna valda sanningar: Jag är inte bra på idrott och särskilt inte löpning.
Jag har aldrig varit idrottsintresserad. Hästar och ridning, javisst. Men inte några av de där traditionella idrottsgrenarna som premierades under skoltiden. Bollsinne har jag fått tydligt förklarat för mig att jag inte har. Så allt som rör bollar har jag hållit mig undan ifrån. Konditionskrävande träningsformer har jag också undvikt. Särskilt löpning. Kanske för att jag alltid upplevt mig själv som tjock och stor? Eller kanske för att jag blev utskrattad ett par gånger i unga år för att jag tydligen ser rolig ut när jag springer? Jag har fortfarande ett tydligt minne hur några av mina vänner härmade min kobenta löpstil. Jag provade simning ett tag och lyckades göra succé på en simtävling då jag knep guldet på 25 meter bröstsim, men ganska snart därefter konstaterade jag för mig själv att jag inte heller var en simmare. Under skoltiden skolkade jag så ofta jag kunde från gympalektionerna och var jag där så myglade jag så mycket det gick för att komma undan. Jag var ju som sagt inte bra på idrott.
För drygt åtta år sedan bestämde jag mig för att börja springa. Det är lite så jag är. Att plötsligt en dag bestämmer jag mig bara för att jag ska och då gör jag det bara. Jag bestämde mig för att 5 kilometer skulle jag minsann klara av. Jag köpte alla gadgets som fanns på marknaden just då och gav mig ut i löparspåret. Det var blodsmak och träningsvärk och allt det där som hör nybörjarlöpningen till. Efter en tids träning klarade jag mina 5km på hyfsad tid och var stolt som en tupp. Jag kunde springa! Wow, liksom.
Men underbart är kort. Ganska snart hördes den där inre rösten igen som sa ”Ja, 5km kan du kanske lufsa fram men i det där tempot kan du knappast kalla det att springa. Och förresten så vad är 5km? Det kan ju vem som helst klara av och du ska i alla fall inte tro att du kan springa längre än sådär. Bara så du vet.” Efter ett tag hade den där rösten övertygat mig om att det var lika bra att jag slutade springa för det var ändå bara jobbigt, besvärligt och jag var dessutom rätt kass på det. Så jag sprang inte mer. Jag gjorde några taffliga försök att komma igång igen. Men lyckades inte.
För drygt ett år sedan dök den där ”nu jäklar”-känslan upp igen och den här gången bestämde jag mig för att klara milen. Det kändes helt orealistiskt och otänkbart att jag någonsin skulle klara av det, men jag var beredd att ge det ett seriöst försök. Återigen såg jag till att förse mig med alla tänkbara prylar som fanns att tillgå – pulsklocka, kompressionsstrumpor, foam roller, funktionskläder, senaste spellistorna. Vägen mot målet var krokig, men i juni förra året sprang jag en mil för första gången. Fattar ni? Jag sprang en mil! Sedan dess har jag gjort det ett par gånger till och i september sprang jag dessutom mitt första millopp på en skaplig tid. Men jag är ändå fast besluten att jag inte är bra på idrott – särskilt inte löpning. Det är min djupt cementerade valda sanning.
Eftersom jag arbetar med personlig utveckling så måste jag förstås utmana mig själv. Därför har jag bestämt att jag efter varje joggingtur ska klappa mig själv på axeln och notera minst 3 positiva saker. Jag har nämligen lagt märke till att jag är expert på att hitta fel på varenda runda. Den inre rösten är snabb att tydligt tala om för mig att jag är alldeles för långsam eller springer alltför kort eller påminner om hur väldigt jobbigt och besvärligt det är att springa. Varje gång jag tänker en sådan tanke befäster jag min valda sanning ännu lite till även om den för varje gång jag springer faktiskt är lite mindre sann. Genom att bryta det mönstret hoppas jag att en dag kunna säga högt att jag faktiskt är en helt okej löpare och mena det på riktigt från hjärtat.
Vilken är din valda sanning? Och hur kan du utmana dig själv för att inte låta den begränsa dig?
