Linus Jonkman fick mig att vända upp och ner på hela min föreställning om att jag helt klart är extrovert. När jag nämner i min omgivning att så faktiskt inte är fallet så skrattar de flesta och undrar lite frågande om jag slagit i huvudet. Men faktum är att jag är mer introvert än extrovert, även om jag mest troligen är ambivert. Alltså någonstans mitt emellan. Jag är social och trivs alldeles utmärkt i rampljuset och att vara i centrum, men jag har stort behov av att vara för mig själv. Det är i sällskap med mig själv jag laddar batterierna. Det är så jag får min energi.
Precis som så många andra trodde jag att introverta personer är blyga, inåtvända, förändringsmotståndare som skyr sociala sammanhang som pesten. Jag tänkte nog också att de oftast var förekommande i en urtvättad t-shirt med tryck av något passerat hårdrocksband. Och endast sken upp vid prat om något obskyrt specialintresse. Det var en skön insikt när jag förstod att så inte alls är fallet och att jag själv har mer gemensamt med den här gruppen än med de extroverta som jag tidigare så stenhårt identifierat mig med.
Plötsligt förstår jag varför jag aldrig varit särskilt förtjust i att hänga på nattklubb och stora mingel. Jag föredrar mindre och mer intima tillställningar. Jag förstår varför jag längtar efter att jobba hemifrån i morgonrocken och ”slippa alla människor” när det varit intensivt på kontoret en period. Jag förstår varför jag trivs så himla bra i mitt eget sällskap. Och kanske allra viktigast – jag ger mig själv tillåtelse att vara den jag är.
För dig som vill veta mer om introversion kan jag verkligen rekommendera Linus Jonkmans bok Introvert – den tysta revolutionen. Läs den – kanske blir det som för mig att den fullständigt vänder upp och ner på din självbild?
