fbpx

Vem håller taktpinnen i din organisation?

Publicerat utav

Vem eller vilka är det som håller i taktpinnen för tempot i din organisation? Har du kanske också en sådan där person som alltid tycks ha lite extra bråttom och alltid kommer med arbetsuppgifter som är kritiska i sista minuten som du bara måste fixa på studs. För det ÄR ju så himla viktiga grejer och går ABSOLUT inte att skjuta på. Och innan du hinner blinka så säger du ja trots att du inombords skriker nej för att du vet att det betyder att du sannolikt måste jobba över och att allt din egen todo-lista som redan är fylld till bredden kommer att bli översvämmad på kuppen. Eller förresten, du säger kanske inte ens hinner säga något för personen har redan försvunnit utom synhåll innan du hunnit öppna munnen och få fram ett enda ord.

Hos en av mina tidigare arbetsgivare hade jag några sådana. De var inte många, men de var tongivande och höll därför i taktpinnen för hela bolaget.

“Hanna, alltså vi MÅSTE skicka in det här svaret till den här kunden senast imorgon så vi MÅSTE få loss Kalle och Pelle att sätta sig med det här nu. De är de vassaste vi har och du förstår att den här affären är något helt unikt och vinner vi den..ja då jäklar.. alltså det är verkligen en prestigekund som vi bara MÅSTE vinna.”

I början var det ganska kul. Jag brinner för att lösa problem och att se möjligheter och vägar framåt så jag såg till att tillgodose de där önskemålen. Jag pusslade och slog knut på mig själv för att alla skulle vara nöjda. Prestationsprinsessan var verkligen i sitt esse. Tills jag inte längre fick ihop det. I takt med att organisationen växte blev pusslet också alltmer komplext att lägga så till slut gick jag bet. Medarbetare började knorra över dålig planering från mitt håll och kunderna tjurade för att det blev brister i kvalitet och kontinuitet i våra åtaganden. Så till slut började jag att säga ifrån och ifrågasatte hur sjutton det kunde bli sådär att de här superviktiga grejerna alltid dök upp i sista sekunden och skulle vara klara helst redan igår. Varje gång. Och svaret blev något i stil med:

“Men Hanna, var inte så bakåtsträvande och negativ. Du förstår inte det här med försäljning. Det är viktigt att vara framåtlutad och svara kunden direkt för annars tror de inte att vi är intresserade.”

Att vara bakåtsträvande är verkligen inget karaktärsdrag som en prestationsprinsessa vill bli associerad med så i ivern att komma bort från det så la jag i ytterligare en växel fast den nog egentligen inte ens fanns och körde på ett tag till. Med en fot förgäves på bromsen och med den andra på gasen för att desperat försöka kräma ur några fler hästkrafter ur den redan överansträngda motorn. Samtidigt som en kritisk röst i mitt huvud ältade huruvida det var sant att jag var en bakåtsträvande bromskloss som inte förstod organisationens bästa fastän min intuition och magkänsla skrek högt att det här kunde inte på något vis vara rätt.

Det blev aldrig någon skillnad i den organisationen. Eller i alla fall inte så länge jag var kvar och idag vet jag bättre så jag väljer mina sammanhang med omsorg och jag vet också att min magkänsla hade rätt. Det var inte mig det var fel på.

Men missförstå mig inte. Jag älskar högt tempo och att köra på så det ryker i perioder och i tillväxtbolag där inget är sig likt från en dag till en annan är där jag trivs som bäst. Men det måste finnas en balans och en ödmjukhet inför att det inte går att köra för fulla segel år ut och år in utan möjlighet till återhämtning. Det är ledningens, kanske allra viktigaste, ansvar att hålla takten på en hållbar nivå som såväl kunder och partners som medarbetare. Och det är här utmaningen ligger. Att våga säga nej. Att våga prioritera och välja bort. Att välja det som är långsiktigt hållbart istället för att ha en kultur och ett arbetssätt där alla alltid förväntas vara redo med brandsläckaren i högsta hugg.

 

 

Kategori: , ,