Har du någonting i ditt liv som ditt hjärta klappar lite extra för? Något som får dig att bli lite som ett barn på julafton. Där tid och rum försvinner och du bara är helt uppslukad av stunden? För mig är det hästarna. Och när jag beskriver min passion så är det, förutom andra hästmänniskor förstås, en del båtmänniskor och golfare som uttryckt att de förstår vad jag menar när jag med glittrande ögon beskriver att utan hästar i mitt liv är det som att en viktig pusselbit saknas.
Jag började rida redan som 4-5-åring. Det är nog främst min storasyster som jag har att tacka för att jag hamnade i stallet när hon började på ridskola. I stort sett all ledig tid under hela min uppväxt ägnade jag i stallet med hästarna. Till att börja med på en ridskola utanför orten där vi bodde som mer eller mindre var som en fritidsgård. Vi hängde där efter skolan och varenda helg från tidig morgon till kväll. Vi mockade, sopade stallgångar, skötte om hästar och åt medhavda makaroner och köttbullar från en mattermos. Självklart red vi också en hel del.
Efter några år fick jag egen häst (eller faktiskt två). Det var ett gotlandsruss som jag tävlade på och en yngre lite större ponny som skulle bli min framtida tävlingshäst – även om jag själv tvivlade på det eftersom han såg ut som ett troll och var i mina ögon spritt språngande galen. Den senare visade sig bli riktigt fin och jag tävlade framgångsrikt på honom under många år. Hästarna och ridningen fortsatte att vara en självklar del av mitt liv ända tills jag flyttade till Uppsala för att plugga. Då var det av naturliga skäl inte praktiskt möjligt för mig att ha egen häst.
Sedan dess har jag under perioder försökt hitta olika sätt att få in hästar igen i min vardag. Alltifrån att klappa på varenda mule jag har passerat till att vara medryttare i olika former men jag har inte lyckats hitta riktigt rätt.
Som de flesta av er säkert redan vet så bor jag sedan snart två år tillbaka på en gård och har både höns, hundar och får här. Att även låta några hästar flytta in har funnits i tanken men jag trodde nog att det låg lite längre bort i tidsplanen. Vår son är fortfarande liten och kräver sin tid och uppmärksamhet. Vi har med andra ord inte så svårt att få dagarna att gå.
Men efter en vår och försommar då flera jämnåriga personer i min närhet fick sluta jordelivet alldeles för tidigt blev jag påmind om att livet är här och nu. Jag vet ju inte ens om jag lever sen så varför ska jag då skjuta på att ge mig själv det jag längtar efter allra mest? Det som jag vet kommer ge mig glädje och energi som även kommer få ringar på vattnet och spilla över på både jobb och familj. Att ha egna hästar tar tid och är ett stort ansvar men det ger samtidigt också så otroligt mycket tillbaka att jag valde att ta tillfället i akt och ge mig min dröm.
Sedan någon vecka tillbaka bor här därför två islandshästar på gården. Den ena hästen är en rutinerad tävlingshäst och den andra är en unghäst som lovar gott inför framtiden. Planen är att integrera dem i min verksamhet och exempelvis kommer jag att erbjuda mindfulness-kurser tillsammans med mina hästar framöver. Hästarna är nämligen mästare på att få oss människor att vara mer närvarande i nuet och att vara tillsammans med dem i naturen har bevisad positiv effekt på människors hälsa och välmående. Jag kommer även på sikt att erbjuda coaching till häst som ett alternativ till den traditionella metoden walk-and-talk och workshops i självledarskap och kommunikation med hästarna som lärare. Hur kul låter inte detta? Jag måste bara sortera lite mer i alla idéer innan detta blir verklighet. Men håll utkik. För här kommer det att hända grejer.
